Östra Tynningö Villaägareförening U P A, liten historik
Vår villaägarförening, idag kallad Östra Tynningö Fastighetsägareförening (ÖTF) tycks ha sin upprinnelse i en version av sammanslutningen som anmäldes till registrering hos Länsstyrelsen på försommaren 1921. I undertecknads ägo, i samlingarna efter tvenne ordföranden i föreningen (min morfar, Walter Krebs och min far, Lars-Gösta Ridderstrand) finns en ansökan om registrering med ingivande av stadgar för ”Östra Tynningö Villaägareförening U P A” antagna på ett möte den 12 juni 1921. Det finns också en medlemsförteckning över 43 medlemmar samt uppbördslängd förd för åren 1921, -22 och -23. Det verkar som om föreningen uppstått i ett något akut behov av likvida medel för Tynningö ångbåtsbryggas reparation. Först, efter varje medlems namn finns nämligen angivet en post om hela 200 kronor för ”bryggan” (några dock 150:-, resp. 50:-). Därefter följer medlemsavgifter om 20 kronor per år för åren 1921 och -22, samt 30:- för 1923. Därefter finns inga avgifter införda. Kanske var inte behovet av denna förening längre så stort efter att bryggan reparerats eller så drevs den av någon eldsjäl som ”tappade orken”? I undertecknads ägo finns några bilder av (Östra) Tynningö Brygga från 1910-talet, då som traditionell brygga med timrade stenkistor och även en pampig bild med Torbolagets flaggskepp S/S Tor I från 1920-talet (senast -29) liggandes vid bryggans östra sida. Då är bryggan ombyggd som en stabil stenbrygga med stora, kluvna granitblock i stället. Kanske byggdes även vänthuset i detta sammanhang? Det har alltid sagts mig att det tillkom kring 1918, så något år ”fel” kan det ju ha rört sig om. Det något pagodformade taket var ju i alla fall helt ”á la mode” kring 1920.
I denna version ägde bryggan bestånd till ungefär 1970 då, efter en sommar av dykarinsatser mm, den betonggjutna, stålplåtsförstärkta bryggan som vi ser idag, tillkom. Den var anpassad till den då etablerade bilfärjetrafiken, driven av firma N.W. Malmqvists Båttrafik. Det ligger nära till hands att gissa att det var den bastanta stenbryggan som pengarna gick till på 1920-talets början.
En framgång för föreningen (under ordf. Eric Falkhammar) inträffade den 1 december 1943 när man lyckades få ”Stockholms Läns södra vägdistrikt” att överta underhållet av ångbåtsbryggan enär den fanns vara ”nödig för den allmänna samfärdseln”.
Nästa livstecken gällande en villaägarförening är från år 1931. Den 8 augusti detta år ansöktes ånyo hos Länsstyrelsen om registrering av en ”Östra Tynningö Villaägareförening U P A”. För denna finns en ansökningsblankett med angivande av styrelse och de antagna stadgarna. Ett särtryck med dessa, (kompletterad med tilläggsbestämmelser från 1953) finns avbildad härintill.
Styrelsen bestod av kända företrädare för såväl sommargäster som fastboende familjer från denna tid, nämligen;
Herr Redaktör Emil Oldin, Stockholm
Herr Carl Filip Thåström, Tynningö
Herr Johan Götrik Frykman, Stockholm
samt suppleanter;
Herr Fabrikör Gustaf Richard Herman Tidbeck, Stockholm och
Herr Kamrer Sven Linderoth, Stockholm
En första bevarade medlemsförteckning finns bevarad för år 1954. Då uppgick antalet medlemmar till 40 stycken. Listan är handskriven av undertecknads mormors bror, kamrer Sven Linderoth (Annero 1, 1:46). Året därpå, 1955 uppgick antalet till 44 och på en lapp har Sven L skrivit att ytterligare 6 (nya) villaägare borde vidtalas om medlemskap, bl a fyra familjer som alltsedan dess ännu är ägare till sina (samma) fastigheter, som Mattson, Edström, Håkansson, (Johansson), Lilliehöök och Lindström (Engellau). Utöver namn och fast adress uppges samtliga medlemmars titlar, ett kuriöst tidsdokument som dock känns något främmande idag.
I bevarade årsmötesprotokoll framgår det att de viktigaste frågorna för Villaägareföreningen under åren tycks ha gällt ångbåtsbryggan, båttrafiken till ön, områdets vägnät, båtbryggor i Hemviken, idrottsplatsen med sin dansbana samt av och till även frågan om underhåll av Lyckebo ångbåtsbrygga. På slutet av 50-talet tas också frågan om belysning av vissa delar av den allmänna landsvägen upp som längst ned vid bryggan och utanför handelsboden.
På vår förenings initiativ, under min morfars (Walter Krebs) ordförandeskap togs också initiativ till en överordnad organisation för alla öns villaägarföreningar, kallad Tynningö villaägareföreningars Centralkommitté.
Denna tycks ha tillkommit omkring 1951, i samband med att Tynningö inkorporerades med Vaxholms Stad. Här verkar frågor som gagnade hela ön, som båttrafik, vägar och dylikt ha dryftats. På så sätt kan den ses som en föregångare till nuvarande vägsamfälligheter och Tynningö-Ramsö Byalag. Centralkommitténs verksamhet tycks ha ägt bestånd hela 1950-talet och en bra bit in på 60-talet.
Ett ärende som behandlades med en stark protest år 1951 (ordf. W. Krebs) var ett expansivt förslag från Brinkman AB om en plan för omfattande bebyggande av stamfastigheten 1:605. Kanske bidrog denna protest till att planerna rann ut i sanden. TGEF bildades ju i samma syfte som protesten några årtionden senare, -att säkerställa fortsatt obebyggda arealer inom denna fastighet vilken det nybildade TGEF strax efter bildandet inköpte.
1952 inkom TIF med en önskan om ett mindre bidrag till den nya dansbana som man avsåg bygga på idrottsplatsen. Förfrågan besvarades positivt av ÖTF.
Från år 1956 finns också en inlaga om parkeringsförhållandena på Norra Lagnö. BSBV (de gula ”Björknäsbussarna”) hade klagat över svårigheterna att vända sina bussar (på linje 12, Borgmästargatan – Norra Lagnö) på grund av alla parkerade bilar och begärde krafttag mot bilar som felparkerades utmed vägen ned mot bryggan. Vår förening (W. Krebs) invände inte principiellt mot förbudet men begärde samtidigt att P-platsen (nuvarande) måtte förstoras och förbättras så att bilägarna från Tynningö och Skogsö skulle kunna få tillräckligt med platser, utan att behöva parkera utmed vägrenarna. På detta sätt fortfor verksamheten under årtionden framåt. En ”het” period inföll under min fars, L-G Ridderstrands ordförandeskap åren 1967-68 då bilfärjetrafiken kom igång. Att ön skulle bli en bil-ö var det många som motsatte sig och den största konflikten berodde på att två rederier samtidigt avsåg trafikera linjen vilket nästan ledde till rena handgripligheter. Konflikten lade sig tack och lov senare och Malmqvist redade därefter en framgångsrik verksamhet i över 40 år.
En ny epok i föreningen inleddes år 1975 då nya stadgar för den omdöpta fastighetsägarföreningen antogs och vi slapp den genom åren, största frågan om väghållningen i och med att Östra Tynningö Samfällighetsförening (ÖTS) bildades för vägfrågan år 1977.
Därefter har ansvaret för vänthuset vid ångbåtsbryggan/färjeläget samt den gamla allén (upp mot den 1961 rivna herrgården) samt organiserandet av midsommarfirandet på Östra Tynningö varit föreningens huvuduppgifter. Det senare har p g a bristande uppslutning tagit en paus under de senaste åren.
Till sist kan ett litet kuriosum omnämnas. I de bevarade handlingarna hittade undertecknad en offert för precis samma reparationsåtgärder för nedre delen av ”Långa Trappan” i Säteribackens slut, som p g a en påkörningsskada upprepats denna sommar (2021). I juni 1954 offererades gjutning av de 15 nedersta stegen i betong och uppsättande av ett räcke, allt till en summa av 1340 kronor. Offerten är ingiven av J W Lindblad, vilken sannolikt är den Lindblad som ägde och bebodde den villa som idag kallas Lexhedens, vilken kallades just Lindblads då undertecknad var liten.
Vid pennan;
Stellan Ridderstrand, byggnadsantikvarie
Tynningö 1:212